Det fanns en tid som var varken vinter eller vår. Tiden, som bara hade strömmade ur de gamla tankarna, stod still denna isländska natt i början av maj månad. Under en mycket klar himmel troddes temperaturen utomhus ligga nära fryspunkten. När man kastade en blick åt blånande berg vid öppna havet längs horisonten, plötsligt kändes ens egen existens futtig och osäker. Sen började man erinra sig en världsbild vars innehåll berättade att allting kunde ju inte bli färdigt hädanefter. Den tiden försvann då, men jag fortfarande har dessa tankar i minnet.
Nu saknar jag Island ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar